NOVELL/DIKT
En novell/dikt skriven av Ida -
Livet är en frågesport med många gåtor och många olika svar, som leder vidare till nästa fråga. De första gåtorna i livet handlar om hur man använder sina ben och hur man formar luft till ord.
Sedan blir frågorna bara svårare och svårare med åren.
Tillslut kommer man till utslagsfråga, en fråga mellan liv & död. Förstår man denna gåtan har man ingenting att göra i himlen, ännu. Men alla ska dö någon gång, och förr eller senare orkar man inte längre besvara livets sista fråga.
Leendet spred sig över mina läppar.
Klockan slog tolv. Jag visste att detta var sista gången jag skulle behöva svara på frågan. Det oroade mig inte. Jag var redo.
Ögonlocken slöt sig som en slöja över mina regnbågshinnor. En ljusfläck dansade nervöst fram och tillbaka över ögonen. Ljuset blev starkare och starkare och la sig som en skyddande hinna över pupilen. Inga ögonlock behövdes längre.
Jag öppnade ögonen och lät alla rummets färger flöda in. Ljuset fortsatte envist att dölja min syn. Jag höll försiktigt fram handen framför mig och försökte greppa tag om ljuset, även om jag visste att det var omöjligt.
Ljuset blev ännu lite större och det kändes som att jag när som helst skulle kunna ramla ner i källan som ljuset kom ifrån.
En kall vind blåste genom hela min kropp. Blodet skvalpade i sina ådror som vattnets vågor i en kanal. Mina händer rörde sig fram och tillbaka över sjukhussängens kant.
Kylan spred sig i hela min kropp. Handen stannade plötsligt till och vågorna upphörde. Allt blev kallt. Jag frös oerhört mycket.
En pirrande känsla fyllde min mage och jag föll.
SLUT
Jag tyckte denna bilden passade till novellen jag har skrivit. Sofia tyckte jag skulle lägga ut texten den så det fick bli så. Fotot är tagit av Sosso (den ska vara suddig) ;)
/Ida 8)
Livet är en frågesport med många gåtor och många olika svar, som leder vidare till nästa fråga. De första gåtorna i livet handlar om hur man använder sina ben och hur man formar luft till ord.
Sedan blir frågorna bara svårare och svårare med åren.
Tillslut kommer man till utslagsfråga, en fråga mellan liv & död. Förstår man denna gåtan har man ingenting att göra i himlen, ännu. Men alla ska dö någon gång, och förr eller senare orkar man inte längre besvara livets sista fråga.
Leendet spred sig över mina läppar.
Klockan slog tolv. Jag visste att detta var sista gången jag skulle behöva svara på frågan. Det oroade mig inte. Jag var redo.
Ögonlocken slöt sig som en slöja över mina regnbågshinnor. En ljusfläck dansade nervöst fram och tillbaka över ögonen. Ljuset blev starkare och starkare och la sig som en skyddande hinna över pupilen. Inga ögonlock behövdes längre.
Jag öppnade ögonen och lät alla rummets färger flöda in. Ljuset fortsatte envist att dölja min syn. Jag höll försiktigt fram handen framför mig och försökte greppa tag om ljuset, även om jag visste att det var omöjligt.
Ljuset blev ännu lite större och det kändes som att jag när som helst skulle kunna ramla ner i källan som ljuset kom ifrån.
En kall vind blåste genom hela min kropp. Blodet skvalpade i sina ådror som vattnets vågor i en kanal. Mina händer rörde sig fram och tillbaka över sjukhussängens kant.
Kylan spred sig i hela min kropp. Handen stannade plötsligt till och vågorna upphörde. Allt blev kallt. Jag frös oerhört mycket.
En pirrande känsla fyllde min mage och jag föll.
SLUT
Jag tyckte denna bilden passade till novellen jag har skrivit. Sofia tyckte jag skulle lägga ut texten den så det fick bli så. Fotot är tagit av Sosso (den ska vara suddig) ;)
/Ida 8)
Kommentarer
Trackback
Sofia och Ida heter vi som driver bloggen då. Vi är två tjejer (endel missuppfattar och kommenterar t.ex. "shit vad fint du målar" på ett av Sofias inlägg när det bara är Ida som målar på bloggen). Vi är lika gamla, födda 1997 och bor i Göteborg.
Läs om Ida ...
Läs om Sofia ...
